,- pieces


Kan man verkligen sakna en person man aldrig träffat? På något sätt är det svårt att svara på. Egentligen borde svaret vara nej, eller hur? men på något vänster har jag en känsla som ibland kryper fram inom mig. En känsla som är lik just saknad, men som måste vara något annat.

jag började tänka på dig idag. när mormor kom in på att hon gick ner femton kilo när hon blev lämnad ensam. och när mamma berättade om just den dagen; när hon kom hem från en kurs hur man meckar bilar, och hon såg alla dessa människor på gården och fick veta att du aldrig kom hem från skogen. hon åkte aldrig mer på den kursen.. när jag hör detta vill jag veta mer. vill veta vem du var, och kanske hur det hade varit om du fortfarande levt.


istället drar jag mina egna slutsatser. jag har sett bilder på dig, fina bilder. och på varenda en så ser du väldigt ståtlig ut. stolt. jag tror du var just det. stolt.
stolt över gården och all mark du ägde, stolt över att ha mormor som din kärlek, stolt över dina barn. tyvärr hann du inte få barnbarn, men jag är ganska säker på att du har varit stolt över oss också. dessutom är jag ganska säker på att du hade varit en sträng men mycket rättvis morfar. men samtidigt tror jag att du skulle ha skämt bort mig. jag skulle göra mycket för att bara få träffa dig. att få sitta i ditt knä och höra alla gamla historier från förr, att veta att dig kan jag alltid fråga om hjälp. att veta att vad jag än gör så kommer du alltid älska mig, för jag är din lilla tjej.

jag kom också på något jag aldrig tidigare tänkt på; mamma och mormor var med om det ofattbara. något jag inte ens kan tänka mig att vara med om. de förlorade någon de älskade högst av allt. mamma och hennes bror förlorade deras stöttepelare, den de alltid kunde lita på. de förlorade bland det bästa som finns - sin pappa. och mormor då, underbara mormor. hon förlorade den person hon hade valt att tillbringa resten av sitt liv med. den person som visste allt om henne och som hon visste allt om. den person hon delade allt med. den personen slets från henne utan förvarning och lämnade henne ensam. ensam kvar med allt. det är helt ofattbart när jag tänker på det. att dom har varit med om det. jag såg på mormor att det är fortfarande jobbigt att prata om. 33 år sen är det iår. 33 år. han hade varit 87 år iår. tiden läker alla sår, är det så mormor? du är bland de starkaste personerna jag vet, jag älskar dig så mycket. hoppas verkligen att du vet det!

allt detta får mig att känna saknad efter min morfar. min morfar som jag egentligen aldrig träffat. jag ska inte klaga på det jag har, verkligen inte. jag har haft en underbar person vid min sida, vid mormors sida, hela mitt liv. trots det har jag aldrig kallat honom morfar, och just därför känner jag nu på lite äldre dagar (?) att någonstans
fattas det en pusselbit. så nu vet du morfar, för jag är ganska säker på att han läser min blogg (fniss), att du finns i mina tankar. och jag skulle väldigt gärna vilja träffa dig. en dag blir det så! du väntar på mig i himlen va?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0