tankspridd_tjej_92
jag har nog aldrig i hela livet varit så förvirrad. har aldrig varit så kluven som jag är nu. varför? jag kan tycka att jag själv är helt patetisk, för kan man vara mer lyckligt lottat? självklart kan man det. men jag sitter just nu och tittar ut genom mitt stora fönster i mitt nya fina rum som världens bästa pappa och bror har fixat åt mig. jag ser en oöppnad pool som solen skiner på, drömmer mig bort till sommarlovet. tänker på en underbar familj som jag har växt upp med som har gett mig bästa tänkbara start i livet. tänker på underbara vänner som jag vet var jag har och som jag helt allvarligt aldrig skulle vilja leva utan. men vad är det som får mig att tveka? det är en fr
åga som jag ställer mig själv dagligen. som folk runt mig ställer mig också. ju mer jag funderar på det, desto mer tveksamheter kommer upp i huvudet. jag är rädd. det är en enda person i hela världen som vet anledningen, samtidigt som den personen inte vet vad den vet. det gör mig så frustrerad. frustrationen når mig upp till öronen av allt jag påminns om, allt som kommer upp i huvudet som inte vill glömmas bort. frustrationen av att ha känts som ett mellanting, ingen speciellt viktig tidsepok. nåt som behövdes just då, bara för att. det är en patetisk tanke. men ju mer jag tänker på det, ju klarare blir det. jag var inte den som var den. jag är inte den som är den. vad är det i hjärnan som gör att man alltid kommer tillbaka till samma saker? är det jag själv som styr min egen hjärna, mina egna tankar? jag tvivlar starkt på det. hade det varit så enkelt skulle jag inte sitta här. min hjärna spelar mig själv ett spratt. ett jävligt elakt spratt.
det ska inte vara okej när en liten tjej på tolv år sitter och ger mig råd om mitt eget liv. råd som dessutom är helt sanna, som jag själv har varit för envis för att vilja gå efter. det jobbiga med mina känslor är att de ändrar sig efter hur bra eller dåligt det går. jag lurar mig själv att jag är deppig och saknar en tid där jag var för ett år sen. men jag vet, att om en och en halv vecka kommer jag ha helt andra åsikter och sitta framför datorn och ler åt livet. människan är en konstig varelse eller hur?
åga som jag ställer mig själv dagligen. som folk runt mig ställer mig också. ju mer jag funderar på det, desto mer tveksamheter kommer upp i huvudet. jag är rädd. det är en enda person i hela världen som vet anledningen, samtidigt som den personen inte vet vad den vet. det gör mig så frustrerad. frustrationen når mig upp till öronen av allt jag påminns om, allt som kommer upp i huvudet som inte vill glömmas bort. frustrationen av att ha känts som ett mellanting, ingen speciellt viktig tidsepok. nåt som behövdes just då, bara för att. det är en patetisk tanke. men ju mer jag tänker på det, ju klarare blir det. jag var inte den som var den. jag är inte den som är den. vad är det i hjärnan som gör att man alltid kommer tillbaka till samma saker? är det jag själv som styr min egen hjärna, mina egna tankar? jag tvivlar starkt på det. hade det varit så enkelt skulle jag inte sitta här. min hjärna spelar mig själv ett spratt. ett jävligt elakt spratt. det ska inte vara okej när en liten tjej på tolv år sitter och ger mig råd om mitt eget liv. råd som dessutom är helt sanna, som jag själv har varit för envis för att vilja gå efter. det jobbiga med mina känslor är att de ändrar sig efter hur bra eller dåligt det går. jag lurar mig själv att jag är deppig och saknar en tid där jag var för ett år sen. men jag vet, att om en och en halv vecka kommer jag ha helt andra åsikter och sitta framför datorn och ler åt livet. människan är en konstig varelse eller hur?
Kommentarer
Postat av: salina
fint skrivit :) fina du <3
Postat av: Anna
<3<3
Trackback
