Schweet

ibland blir jag utmattad. av all denna tomma energi som går åt. den tomma energin som går åt omedvetet. fast man inte vill. vi träffas varje dag. jag går förbi dig. du går förbi mig. vi tittar inte ens åt varandras håll. det är som att vi aldrig känt varandra. men det har vi. hur länge som helst om du frågar mig. du var en av mina absolut bästa vänner innan du blev mitt allt. mitt liv. mitt hjärta.

det tog slut så snabbt. (inte bokstavligt talat med tanke på att jag hade nästan två fantastiska år med dig). men på en dag var du borta. jag fick inte chansen att bearbeta det som du fick. för hyffsat snabbt så insåg jag vilket svin du var och är. något jag egentligen inte vill erkänna ibland. det som skrämmer mig är att jag drömmer om dig ibland, och inser att det jag vill är att ha dig tillbaka. dock skulle mina föräldrar då bannlysa mig från huset. trots att jag inte alls älskar dig längre. jag tror faktiskt jag inte ens tycker om dig. jag tycker om den du en gång var mot mig, den riktiga personen som jag känner långt därinne. det enda jag vill känna är tryggheten jag hade med dig. så varför är det då så svårt? jag vill så gärna säga att jag har kommit över dig. men det tror jag inte att jag har. man har inte såna tankar isåfall. men det jag kan säga är att jag ska komma över dig. det kommer vara svårt, för jag kommer nog aldrig känna så för någon. eller vad vet jag? men du var den första som lånade mitt hjärta, eller kanske ännu värre... du tog det. och jag vet inte om jag fått tillbaka det än. trots den här känslan så kan jag säga att jag ska gå vidare. jag är redan påväg. för jag tycker inte om dig, du är inte värd mina tankar. jag tycker om en annan person. jag tycker om den personen väldigt mycket. det enda jag måste göra är att lämna allt jag har i bakhuvudet vid sidan av. lämna alla minnen. inte glömma, nejnej, de kan vara trevliga att ta fram ibland. men bara lämna dem åt sidan. åt en annan tid. en tid då du kan minnas mig också. som de personerna vi en gång var. minns att du en gång älskade mig. älskade mig högst på jorden. eller jag vill tro att du gjorde det iaf, fast jag är ju som jag är och tror alltid det värsta. men kom ner på marken nu jessica, hade han inte älskat dig så hade det aldrig varit ni så länge! jag försöker intala mig det. jag vill veta vad som hände. vad gjorde jag. vad fick dig att gå från kärlek till hat? jag vill tro att du innerst inne saknar mig. och jag hade trott det om du inte hade bytt ut mig så fort. det gör fortfarande ont..

det här får mig att vilja gråta. jag har tårarna i halsen och bakom ögonen. men jag ligger ensam i min säng och jag kan inte. jag som i vanliga fall gråter jämt. jag kan inte. för många tårar har fällts för dig. jag vill att det ska vara slut nu. jag vill våga gå vidare. våga släppa taget om den sista tråden på din tröja som sakta men säkert förtvinar när baksidan av din rygg försvinner. jag vill släppa taget om oss. för det är det jag håller kvar. drömmarna om ett förflutet. tankarna om ett annat liv. önskan om en tid för länge sen. den känslan kommer nog alltid vara kvar. långt där inne i mitt hjärta. jag hoppas så innerligt att jag finns där hos dig med. man glömmer inte någon man en gång älskat.

jag är en känslig person. jag tycker om att skriva om mina känslor. det känns bra.
det här kändes bra. man behöver minnas för att kunna glömma. sen att ni bloggläsare få ta smällen,
att behöva läsa om dem. men det är inte ofta jag pratar om mina känslor, det är inte ofta jag ber om hjälp. jag är mer av en giver, jag älskar att ge hjälp. det här är mitt sätt att lätta på trycket.
det behöver jag. det är inget depp-inlägg på nåt sätt. bara ett med mycket känslor.

over and out