sick of it

idag hände nåt på jobbet. det var ett händelseförlopp som blev rätt jobbigt faktiskt.


hur som helst så gick jag in på en annan avdelning idag under lunchen, en avdelning med de större barnen. runt 3-4åringar. jag blev tillfrågad om jag ville läsa högt för dem efter lunchen, och självkla
rt blev jag nervös men precis som i skolan, så gör jag det ändå för det är bra träning och man blir stärkt. jag börjar läsa för dem och dom sitter runt mig med massa filtar och myser ner sig. jag hör hur de fnissar och skrattar och till slut avbryter jag mig själv och frågar:


- vad är det ni skrattar åt? de barnen som skrattar fortsätter att göra det.
- men det är ju dig dom skrattar åt, säger en annan liten flicka.
jag sväljer och frågar varför de skrattar, men jag egentligen vet svaret.
- för att du pratar såhär... (killen som säger det börjar härma mig)


jag försöker då förklara för dem så enkelt jag kan hur det ligger till, med gråten i halsen. barn är ärliga. ibland för ärliga. trots att det bara var barn som skrattade åt mig så blev jag så ledsen. visserligen har jag haft det lite jobbigt på senaste tiden. har inte vågat prata som förut, att presentera mig har gått galet och ja... självförtroendet har inte varit på topp helt enkelt. när detta hände så var det svårt att hålla tårarna borta. gud va jag hatar det här. och jag vet vad ni tänker... "jag har typ aldrig hört dig stamma". nej, men som jag sagt så många gånger. min stamning är rätt "dold" och är riktigt jobbig för mig, mest inombords kanske. hur som helst så fick detta mig att inse att jag inte ska skämmas över mig själv. eller jag har inte insett det, men folk på jobbet försökte få mig att försöka förstå det. och jag ska ändra på mig, jag ska våga prata även fast jag känner att det kommer gå åt skogen. det får det helt enkelt göra. det får ta sin tid, jag måste verkligen lära mig att leva med det här. jag kommer trots allt ha det hela livet.



Kommentarer
Postat av: Anna

Ibland vill jag slå barn och ibland vill jag bara krama dig. Komsi hitis imorgon så jag får krama dig!

2011-12-01 @ 23:03:11

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0