min McDreamy fortsätter att bara vara en dröm

du sa att du inte ville bli sårad,
skrattar bäst som skrattar sist eller nåt.
för hur slutade det, och vem var det som blev sårad?
jo precis,
men jag är jag. det finns fortfarande ett litet emokid inom mig,
som vet hur jag ska handskas med det.
vi kan iallafall låtsas att det är så.
tänk vad livet var enklare när man var såhär liten,
då lycka var att stå och hålla sin bästa vän i handen under ett luciatåg.
ibland önskar jag att det fortfarande var så lätt, och inte så fruktansvärt tungt i vissa stunder.
men verkligheten är svår att acceptera.
för övrigt så ska jag gifta mig och flytta ihop med tjejen på bilden. det är givet.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0