Schweet

jag är en person som gillar att leva kvar i det som känns bra. gillar inte förändringar riktigt på sånt sätt. kan väldigt lätt börja sakna något som fick mig att må bra - en tid, en person, en tanke. det kanske inte är så konstigt? men jag är även långsint och jävligt bra på att älta saker. om och om igen. 

 

för tillfället skulle jag bara behöva ställa mig här utanför och skrika ut alla mina känslor. men med risk för att väcka mormor eller någon annan i närheten gör jag inte det. men det finns nåt som ligger och gnager inom mig. en känsla jag inte hade innan vi åkte på resa. den har kommit smygande den senaste tiden. en känsla som får mig att undra vart min plats är, vart jag hör hemma. vad jag ska göra i höst och vad jag ska välja bort. 

 

 

ju mer dagarna går, desto mer vill jag komma bort. antingen långt bort eller nånstans här i Sverige. tanken skrämmer mig, för den kommer så nära inpå. om ett par veckor får jag reda på vad skolorna jag sökt in till säger, och det är väl först då jag kan ta något beslut. samtidigt har jag så svårt att lämna mina föräldrar, mina syskon och mina resterande nära och kära här hemma. jag är rädd för att komma tillbaka till en verklighet där jag missat alldeles för mycket, och inte fått ta del av det som hänt här hemma. sån är jag, jag hatar att vara den som missar saker, vara den som inte är med i händelserna. 

 

tankarna äter upp mig inifrån. en saknad som är så stor att jag helt allvarligt får ont i hjärtat gör även allt så mycket värre. hur kunde saker och ting hända såhär? jag var borta i två månader, det är 1/6 av ett år... ingenting alltså! samtidigt skulle jag för allt i världen aldrig någonsin byta ut vår resa. det var det bästa på länge. och mina två kompanjoner malin och anna är nämligen också dom bästa på länge... hur som helst, nu kommer jag in i det här filosof-tänka-skriva-av-mig-moodet och då bara börjar jag babbla och svamla. men kanske är det precis det jag behöver, få ut allt det här inom mig som bara ligger och gnager. för det är precis det det gör just nu, hämmar mig om dagarna och får mig att bara vilja ligga i soffan och titta på tv. 

 

vad får jag ut av det här? jag vet faktiskt inte. men ni som känner mig (vilket förmodligen alla gör som läser denna otroligt trevliga blogg) vet att jag älskar att skriva, behöver skriva av mig ibland och skriver egentligen inte för någon annan än mig själv. nu är det dags för en löprunda innan sista passet på jobbet innan helgen. wish me luck att den här dagen blir bättre än gårdagen. 

 

PUSS :*