en riktig funderare
hösten är vacker, det ska jag inte förneka. jag älskar fina, soliga höstdagar. de är trots allt väldigt bra, hur mycket man än tvivlar efter varje sommar. men det är nåt med hösten, denna depression som så många pratar om. kanske är det lite lättare att känna sig nere på hösten? hur som helst så känns det jobbigt vissa dagar. när man undrar vart allt har tagit vägen egentligen. då man vill använda sin dyrbara lediga tid till att träffa vänner så ofta som möjligt, för att man aldrig har tid annars, men samtidigt kan behöva en lugn och skön kväll i soffan. då man kan känna sig ensam i en folksamling med ett tjugotal människor. då man undrar om man verkligen valt rätt i vardagen. då facebook kryllar av "myskväll, luncher, biomys"-updates, men du vet att du inte själv har tid med sånt när de andra har det. då du inte träffat dina vänner som du är van vid att se varje dag i skolan på så länge att du tappat räkningen. då en flyttat till Skåne, då en annan du inte sett röken av förrän hon åkte på semester till USA, då flera av dina absolut närmsta har du inte träffat på skrämmande nog veckor... månader. då det har blivit en normal vana att ses en gång i månaden, max. det är just såhär det känns, och det är precis såhär snurrigt det kan kännas i huvudet. vart tog allt vägen?
det är tider som dessa man uppskattar små saker. som när småbarnen på dagis sträcker ut armarna för att komma till just dig, även fast de redan sitter i knä på någon annan. eller man får ett leende så varmt att det inte går att beskriva från dessa små varelser. eller när man kommer till hallen, och helt random stannar man upp pga av en kommentar: "jessica, du är alltid så söt". eller man sätter det där skottet, eller stoppar den där spelaren i försvar, sådär bra som man inte gjort på ett väldigt bra tag. då man känner att man faktiskt gav enormt mycket av sin energi. det är såna små saker som kan lysa upp hela ens vardag. och det gör det faktiskt.
well, jag kan kanske inte ändra mig helt trots allt.
jag gillar att känna mig trygg. och nära och kära är trots allt det viktigaste man har.
såklart det blir ett break i vardagen när man känner att man missar alldeles för mycket.
men glad är väl jag ändå. i'm still me you know.
Kommentarer
Trackback
