Schweet

idag gjorde jag min sista handbollsträning på väldigt länge. vem vet hur länge? det kan vara enbart för några månader. kanske klarar jag inte av att vara utan det bara i dessa två månader när vi är borta? det kan vara en fråga om år, eller kanske kommer jag inte tillbaka alls? tanken gör mig snurrig och faktiskt lite rädd också. för just nu känns det rätt... pissigt. okej, det kändes inte riktigt som rätt ord. jobbigt däremot passar bättre in. varför?

grejen är den att jag kan känna att min senaste säsong har varit riktigt som en berg och dalbana. (när jag tänker efter har de senaste åren faktiskt varit lite upp och ner för mig... hur som helst). jag har mått riktigt bra, till att må riktigt jävla dåligt. och mycket tack vare att ordet handboll kretsade kring allt som var i mitt liv. jag insåg en dag att jag gjorde något som fick mig olycklig. jag insåg att jag var och varannan dag kom hem efter träningen och grät. efter varje match ville jag sätta mig i ett hörn och gråta, även fast vi vunnit. allt detta för att jag kände mig så dålig. jag tyckte att allt jag gjorde var dåligt, att jag i stort sätt skjälpte laget istället för hjälpte. när jag sen fick höra att jag bland annat var en "energitjuv" som tog energi från andra ur laget, och jag därför inte fick spela i högsta serien blev det ännu värre. förmodligen trodde personen som sa detta till mig att det skulle hjälpa mig om jag fick reda på detta, och kanske skulle det bli ändring på det. istället blev jag en helt annorlunda person när jag kom till träningarna. jag var rädd för att vara mig själv, rädd för att skrika "FAN" som jag ibland måste göra när jag missar ett skott eller inte klarar nåt - enbart för att få ur det ur systemet så att säga. jag var rädd för att säga "kom igen nu" för att det skulle tolkas fel. jag var helt enkelt rädd för att göra något annat än le på planen. med tanke på att jag var rädd att framför allt mina tränare skulle tolka mig fel, som de redan gjort i x antal veckor och månader. det tog rätt mycket på krafterna. helt plötsligt var det en last att komma till träningen. jag tänkte "vad gör jag här?". en dag bestämde jag mig: nu slutar jag.

det kanske var tur att det var helt fel tidpunkt då jag bestämde mig. det var en vecka utan vanliga träningar, med enbart matcher. och sen kom juluppehållet. efter det hände någonting. jag spelade match i U-laget, och gjorde det som aldrig förr... det gav mig lite extra taggning och ville därför se om jag kunde bli uttagen till Div1-matcherna igen, och ta tillbaka min plats. det kommer ta alldeles för lång tid att förklara hur allt gick med det sen. men det jag vill komma fram till är att jag har haft det jävligt upp och ner, men början på 2012 har förändrat mig som person skulle jag vilja säga. istället för att tänka tillbaka på matchen jag just spelat och klanka ner på mig själv, har jag istället börja försöka enbart se det positiva jag gjort på matcherna och ta åt mig det istället. det har fått mig att må så mycket bättre. jag kan även numera ärligt kunna säga att jag är bra. jag vet att jag kan, och när jag gör det... fan, jag är bra. det är en härlig känsla att äntligen kunna säga det, och vara stolt över sig själv.

så vad är det som gör det så jobbigt då? jo, det jag menar med allt det här är varför kom det inte tidigare? varför kunde jag inte få känna såhär för 4 månader sen. varför kunde jag inte tro på mig själv. varför ska det kännas bra nu? nu när det är slut. det är så typiskt mig. men tanken att känna sig duktig på någonting, att älska någonting så mycket. det ger så mycket i ens liv, omedvetet. att man själv knappt tänker på det.